En antik melodi når min stigbygel och jag blir bestigen av nostalgi och vemod, de fakto, vid en mycket öm punkt och fysiskzon. Denna bestigning kan endast, giva an en smärre liknelse, med vår vän John Blunds enfaldiga försök att omsluta mig, men denna ras av omslutelse är mer amorisk och giver en godtycklig tillfredställelse, till skillnad från John Blunds antastande, som giver bestående men, en mardröm om så vill giva stånd till förträffliga ord, träd och stenar, buskar och snår.

Denna melodi berättar om en människa, av könstyp: man, vars behov av sirap och solrosolja på hans fysiska delar är för överväldigande, vilket leder till en total krasíär karaktär, som man, som åhörare, vid refrängen ”ute, inne, ute igen, du vet vad jag menar” blir exposerad för. Denna horribla vokabuläriska ordföljd är så starka att åhörarna a lá autamicá blir fästa vid huvudkaraktären, pojken ifrågas, skepnad och tankar, Detta har resulterat att åhörare, vid enstaka tillfällen, låtit ett par tårar sippra fram ur den, annars så torra, tårkanalen, som en tributé till sirapspojken, en vacker dag.

En mycket tacksam låt, enligt min registrerande känsloomfång, ett tillstånd, som om uppnådd, giver självbehagning hos den individ som uppnått den, som annars är nedstämd och lysten, kan i tacksägelsens namn, känna tacksamhet och eufori under en lång tid, approximalt 6 minuter, mer eller mindre, om personen, ifråga, giver denna låt ett surt äpple att bita i och lyssnar och tolkar, men framförallt känner texten smeka sina öronsnibbar och akillessena.

Puttie's